TS77

Jag har trots att jag dom senaste åren kört runt 5-6000 mil per år aldrig varit inblandad i någon typ av viltolycka. Sannolikheten säger ju naturligtvis att det förr eller senare kommer att inträffa men jag har på något sätt föreställt mig att detta kommer att ske på någon mörk skogsväg en vinterkväll och inte som nu blev fallet en solig förmiddag på E4 mellan Gävle och Uppsala. Det är ju naturligtvis högst beklagligt att ett litet kid får sätta livet till sådär alldeles i onödan men jag tillåter mig att vara så självisk att jag tycker att det var bra att djuret var såpass litet att varken jag eller Volvo fick några direkta skador.

Djur är ju annars något som aldrig legat mig speciellt varmt om hjärtat. Jag är tämligen hundrädd, blir spontant kissnödig och illamående bara jag ser en reptil på tv, ja listan kan göras hur lång som helst. Det finns dock ett lysande undantag i min aversion mot djur och det är schimpanser.

Jag arbetade i somras i Furuviksparken vilket gav mig möjligheten att interagera med dessa på ett sätt som inte är möjligt när parken är öppen och flera tusen besökare trängs runt omkring dessa varelser.
Nu är ju inte direkt en schimpans ett djur man hoppar in och kelar med, detta skulle tämligen omgårende resultera i att en mängd delar av min kropp skulle skiljas från resten, men det är så sjukt läckert när man genom att stå ensam och titta på dom får hela deras uppmärksamhet och var och en gör allt får att man ska uppmärksamma just dom. När sen Alfahannen varvar ner, sippandes på en latte som han via en djurvårdare fått av mig, ja då smälter mitt hjärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt i djursammanhang.